På väg
Förberedelserna fram till min USA resa har varit allt annat än smidiga, men på något sätt trodde jag ändå att själva resan dit skulle gå ganska smärtfritt...Där hade jag verkligen fel...
Efter att ha varit på kryssning med stoffes familj från söndag till fredag, så var det dags att ta mina fullpackade väskor och åka till USA. Enligt resschemat så skulle vårt fartyg lägga till i hamn någon gång innan sju på fredag morgon, och jag skulle ha möjlighet att gå av fartyget kl.07.00. Fradag morgon kom och klockan blev allt mer, tio över sju, tjugo över, fem i halv. Till slut, halv åtta. lyckas jag komma av båten. Stressen över att missa mitt flyg är nu ganska stor. Det blev en nervös taxifärd till Kastrup, men väl framme, klockan 08.00, hela fem mintuer innan incheckningen stängde, var jag på plats. Det blev inte mycket till farväl av mamma å pappa där utan bara en snabb kram och sen blev det till att springa till gate, som så klart låg längst bort.
Väl ombord på planet, fönsterplats så klart;), så kunde jag inte hålla mina ögon öppna. Så dom första två timmarna spenderade jag sovandes, men sedan blev det till att tvinga upp ögonen. Jag hade nämligen en "skolbok" från skolan, som skulle vara utläst innan jag kom dit. Jag kan erkänna att det var en riktigt pers att läsa ut den, och inte för att den var tråkigt, utan enbart för att jag hade sådan press över att bli klar med den. Men jag lyckades, med cirka en timme kvar till landning så var boken, Monique And The Mango Rains, utläst.
Framme på Newark flygplats i New York så började svetten rinna. Vart skulle jag gå, hade jag fyllt i alla mina papper rätt, vart fanns mitt baggage? Efter att ha klarat mig igenom tull och baggage incheckning så var jag på plats vid gaten. En liten väntan följde, men runt 2.45 p.m fick vi boarda planet. Där satt vi alla passagerare och minuterna gick, efter 30 minuter fick vi meddelandet att planet inte kunde lyftas på grund av en storm, så det blev till att gå av planet.
Ett antal timmar senare, rättare sagt fem timmar, 8.15 p.m, så fick vi åter en gång gå ombord på planet. Efter att ha väntat på Newark flygplats i lite mer än nio timmar så måste jag erkänna att jag var lite lätt sliten.
Medan jag satt och väntade på att mitt plan skulle kunna lyfta så hörde jag att det var ett plan som gick till Oslo, från min" gate 9 p.m. Tanken att ta det planet hem till trygga Norden var mycket lockande måste jag medge...
Mitt plan lyft till slut från Newarks flygplats och jag började närma mig mitt nya hem. Framme på Charlotte flygplats fanns Coach Kirk och hans fru och väntade vid min gate. All nervositet över att komma dit hade så gott som släpp på grund av all trötthet, jag kände mig som en sombie...
En bilfärd på 40 minuter och sedan var jag framme vid mitt nya "hem". Det blev ett väldigt stelt möte med Paige, Ann (trorr ja..) och Samantha. Min säng blev bäddad och sen var det bara att störta ner i den för att få hela 6 timmars sömn.
Efter att ha varit på kryssning med stoffes familj från söndag till fredag, så var det dags att ta mina fullpackade väskor och åka till USA. Enligt resschemat så skulle vårt fartyg lägga till i hamn någon gång innan sju på fredag morgon, och jag skulle ha möjlighet att gå av fartyget kl.07.00. Fradag morgon kom och klockan blev allt mer, tio över sju, tjugo över, fem i halv. Till slut, halv åtta. lyckas jag komma av båten. Stressen över att missa mitt flyg är nu ganska stor. Det blev en nervös taxifärd till Kastrup, men väl framme, klockan 08.00, hela fem mintuer innan incheckningen stängde, var jag på plats. Det blev inte mycket till farväl av mamma å pappa där utan bara en snabb kram och sen blev det till att springa till gate, som så klart låg längst bort.
Väl ombord på planet, fönsterplats så klart;), så kunde jag inte hålla mina ögon öppna. Så dom första två timmarna spenderade jag sovandes, men sedan blev det till att tvinga upp ögonen. Jag hade nämligen en "skolbok" från skolan, som skulle vara utläst innan jag kom dit. Jag kan erkänna att det var en riktigt pers att läsa ut den, och inte för att den var tråkigt, utan enbart för att jag hade sådan press över att bli klar med den. Men jag lyckades, med cirka en timme kvar till landning så var boken, Monique And The Mango Rains, utläst.
Framme på Newark flygplats i New York så började svetten rinna. Vart skulle jag gå, hade jag fyllt i alla mina papper rätt, vart fanns mitt baggage? Efter att ha klarat mig igenom tull och baggage incheckning så var jag på plats vid gaten. En liten väntan följde, men runt 2.45 p.m fick vi boarda planet. Där satt vi alla passagerare och minuterna gick, efter 30 minuter fick vi meddelandet att planet inte kunde lyftas på grund av en storm, så det blev till att gå av planet.
Ett antal timmar senare, rättare sagt fem timmar, 8.15 p.m, så fick vi åter en gång gå ombord på planet. Efter att ha väntat på Newark flygplats i lite mer än nio timmar så måste jag erkänna att jag var lite lätt sliten.
Medan jag satt och väntade på att mitt plan skulle kunna lyfta så hörde jag att det var ett plan som gick till Oslo, från min" gate 9 p.m. Tanken att ta det planet hem till trygga Norden var mycket lockande måste jag medge...
Mitt plan lyft till slut från Newarks flygplats och jag började närma mig mitt nya hem. Framme på Charlotte flygplats fanns Coach Kirk och hans fru och väntade vid min gate. All nervositet över att komma dit hade så gott som släpp på grund av all trötthet, jag kände mig som en sombie...
En bilfärd på 40 minuter och sedan var jag framme vid mitt nya "hem". Det blev ett väldigt stelt möte med Paige, Ann (trorr ja..) och Samantha. Min säng blev bäddad och sen var det bara att störta ner i den för att få hela 6 timmars sömn.
Kommentarer
Trackback
